Kapitel 2 : Läroverkets gråa tunga... (2)
Men de flesta människor hade någon, kanske dold, specialitet; en inre kallelse eller ett framtida öde att genom en modig handling rädda sin hemstad som den lille holländske gossen som genom att stoppa in ett finger i det sipprande hålet i fördämningen räddade hela sin stad från att översvämmas av Atlanten. Trots att han inte såg så mycket ut för världen.
Följaktligen pågick tävlandet ständigt. Eftersom Erik sprang fortast, gjorde mest mål, tålde mest stryk, slog hårdast och dessutom var bäst i några skolämnen tillhörde han den översta eliten som bestod av fem gossar. I den gruppen var tävlan hård och där räckte det inte med att vara bäst i idrott och matematik. Och eftersom han nu kom från den Rika Förstaden, den något lantliga idyllen jämtfört med Vasastan, så skulle hans svagheter egentligen ha diskvalificerat honom från allt ledarskap. Hans svagheter var att han inte sett dom barnförbjudna filmerna, han kunde inte dra halsbloss, han hade inte knullat, han saknade ett fullgott förråd av svordomar, han visste ingenting om dom glassbarer där jukeboxen alltid spelade Elvis och Little Richard, han hade inte ens varit på Nalens söndagsmatinéer med svenska rockband, han hade töntiga kläder och dessutom skolmössa som farsan tvingat på honom och han talade fisförnämt.
Dessa handikapp skulle egentligen ha fört honom långt bort från medaljstriden. Men han hade egenskaper i kompensation till och med för den töntiga skolmössan. Han slog med full kraft redan i första slaget och han tålde förunderligt mycket stryk. Båda egenskaperna var lika socialt betydelsefulla.
Det där med att tåla stryk hade visat sig redan en av de första dagarna när teckningsläraren drog sin vanliga introduktion för en ny klass. Teckningsläraren var extraknäckande. professor och hans intresse av gossarna var huvudsakligen att de skulle sitta tysta och rita av uppställda föremål medan han läste tidningen eller bedrev professorsarbete. Hans system byggde på Julius.
– Detta är Julius, sa professorn och slog pekpinnen i luften några gånger för att låta det vinande luftdraget framföra budskapet.
– Julius är min bästa vän här i skolan. Den som bråkar kommer att få välja mellan Julius och anmärkning. Förstått!
Delinkventen får komma fram hit och böja sig fram och så...
Han lät pekpinnen vina genom luften.
– Förstått? Eller behövs ytterligare demonstration? Någon frivillig kanske?
Professorn spände nu ögonen i klassen och såg arg ut.
Erik bedömde sakkunnigt pekpinnen som ett jämförelsevis obetydligt pinoredskap. Särskilt om det bara gällde några få rapp. Idén gav sig själv:
– Ja magistern! skrek han och ställde sig upp i givakt.
– Frivilligt?
Professorn glodde misstroget på den arrogant småleende gossen.
– Ja magistern, gärna! Det där verkar ju inte så farligt.
Klassen drog efter andan av utmaningen. Professorn hade inget val. Han ställde upp Erik mot svarta tavlan och instruerade klassen. Gossen skulle alltså stå framåtlutad med händerna mot svarta tavlans nedre kant och baken utåt. Och så... lät han pekpinnen vina till genom luften men bromsade precis innan träff.
Erik rörde sig inte utan stod kvar i den anvisade positionen. Då slog professorn med förtvivlans kraft.
Men Erik som redan höll andan och koncentrerade sig på bilden av farsans ansikte ryckte inte ens till.
– Hur kändes Julius? skrek professorn.
– Har magistern redan slagit? frågade Erik och drog än en gång efter andan för att koncentrera sig på det lätt förutsebara resultatet av klassens fnissningar.
Professorn tappade alltså behärskningen och slog fem sex slag med full kraft innan han kom till besinning. Sen hejdade han handen med Julius utsträckt som ett svärd. Håret hängde ner över ansiktet på honom och han var röd av ansträngning och den psykologiska överrumplingen.
Erik stod kvar med händerna mot svarta tavlans nedre del och försökte fortfarande låtsas som om han inte märkt någonting.
– Gå och sätt dej! Oförskämda lymmel! skrek professorn.
Förresten...
Han tystnade mitt i meningen när Erik gick nedåt bänkraderna och samtidigt skrattade åt honom.
Professorn kunde ju inte veta någonting om farsan. Klasskamraterna visste ännu så länge ingenting de heller och för dem var huvudsaken moralen från predikningarna på morgonen eller från historielektionerna: ”I Sparta fanns ett krigarsläkte som genom sin förmåga att uthärda fysiska kval kom att inta en dominerande ställning i grekisk politik under lång tid.”
De hade nu sett det i verkligheten men de förstod ingenting därför att de ingenting visste om farsan.
Och just på kvällen efter hans lättvindiga seger över professorns obetydliga pekpinne visade sig farsan på sitt farliga humör. Det gällde att gå på tå för att inte eftermatenstryket skulle urarta. Erik dukade in, han dukade ut och vaktade noga på varje rörelse vid matbordet. Det syntes på farsans ryckningar i ansiktet att det var en sådan dag då han skulle kunna hetsa sig till vansinne vid stryket. Nästa tecken var att farsan slog nosslaget utan anledning (dvs efteråt hittade han på det ena eller det andra).
Erik såg ryckningen under hans öga och såg slaget komma och stålsatte sig för att inte parera det minsta utan låta farsan träna på nosen i stället för kindbenet. Farsan sken upp lite när han träffade mitt under näsborrarna med en ganska snygg uppåtgående snärt. Det blev ett särskilt ljud av ett sådant slag. Antagligen var det en skönare känsla att träffa så än att träffa uppe på kindbenet.
Farsan gick ut löst och bestämde i slutet av kötträtten att det skulle bli 20 rapp med borsten. Eftersom han börjat så lågt som på 20 rapp hade han för avsikt att dubbla antalet inom tio minuter. Annars hade han dragit till med 25 eller 30 rapp direkt. Men 25 och 30 var för mycket att dubbla om det inte fanns någon särskild anledning. Det var därför han gick ut löst när han ville få upp antalet ordentligt.
Modern hade gjort chokladpudding till efterrätt. Det var ett nytt pulver som kommit från Amerika. Man bara blandade det med mjölk och lät det stelna så blev det chokladpudding som nästan smakade riktigt.
Erik insåg faran.
Lillbrorsan var sex år och fick aldrig stryk.
När de började äta av chokladpuddingen som modem serverat dem försökte naturligtvis lillbrorsan i ett snabbt anfall ta en sked från Eriks tallrik.
Erik handlade reflexmässigt och insåg försent att det var ett misstag. När han grep om lillbrorsans hand skvimpade en bit chokladpudding ur skeden och ner på den vita duken.
Farsan dubblade till 40 rapp.
40 rapp med klädesborsten låg strax över gränsen för det uthärdliga. Han skulle till slut börja gråta av slagen. Kanske var det en sådan dag då farsan skulle bli upphetsad av hans gråt och tappa räkningen. Man fick inte sprattla för mycket heller. För mycket sprattel kunde leda till extrarapp och den onda cirkeln kunde då leda till förtvivlad obehärskad gråt som hetsade upp farsan så att han slog över den stipulerade gränsen så att Erik, som hela tiden räknade slagen, började sprattla för mycket av förtvivlan – eller om det var självbevarelsedrift – så att farsan blev vild av glädje och slog så att all räkning blev meningslös så att han fick stryk tills huden sprack och det stänkte blod över rummet från klädesborstens flata sida tills moderns gråt utanför sovrumsdörren långsamt halade tillbaks farsan till medvetande.
Chokladpuddingen växte i munnen. Han hade aldrig klarat 40 rapp tidigare.
Det fanns två olika vägar att pröva. Den ena metoden var att inte spänna kroppen. Han hade läst någonstans att det skulle vara bra, men erfarenheten visade att det var svårt att genomföra. Den andra metoden gick ut på att spänna musklerna i rygg och bak så mycket som möjligt för att slagen skulle absorberas av så liten kroppsyta som möjligt. Den metoden gick dessutom att kombinera med den ännu viktigare inre motståndskampen. Det viktigaste var nämligen att sluta ögonen och blunda bakom ögonen. Man måste tänka sig bort, koncentrera sig på en bild av en liten glödande eld någonstans långt bakom de slutna ögonen; det var genom att hata farsan som man kunde blästra den bilden av blå eld till en liten gnistrande sten. Det krävde koncentration en tid i förväg. För att klara så mycket som 40 rapp måste man tänka på hatet mot farsan en lång stund.
Han verkade frånvarande när han dukade av. Var nära att tappa en tallrik i golvet vilket skulle ha lett till katastrof. Han kände en kall ilning den halva sekund det tog att slinta och återfånga tallriken på väg neråt, en decimeter från golvet. Sen måste han fort tillbaks till sin koncentration.
På väg in i sovrummet andades han djupa andetag. Han blundade redan bakom sina öppna ögon. Han hörde knappt farsans order om att knäppa ner byxorna och böja sig fram. Så stängde han av världen och drog ett djupt andetag. Sen fanns bara den blåa hatelden längst inne i mörkret.
När han upptäckte att han var på väg ut i ljuset, eller som om han var på väg upp mot ytan efter en djup dykning, så var han redan ute ur sovrummet. Han måste ha tagit farsan i hand och blivit vänner igen utan att själv veta det. Så kom glädjen och triumfen. Han hade klarat 40 rapp! Han frös lätt.
På kvällen låg han under täcket i barnens rum och läste en förbjuden bok. Det var sagorna i bröderna Grimms samling. De ansågs olämpliga och skrämmande för barn och flera år tidigare hade han tagits på bar gärning med att läsa boken (cirka 30 rapp) och fått alla förklaringarna om hur rädslan kunde gå in i människan som barn och stanna där hela livet.
Det här exemplaret hade han lånat i skolbiblioteket tillsammans med Grimbergs svenska historia och nu läste han det förbjudna under täcket med ena örat som ett periskop mot omvärlden; snabba steg och blixtsnabb släckning av ficklampan och in med boken under madrassen (inte under kudden! ).
Men där borta i mörkret var lillbrorsan fortfarande vaken.
– Jag vill ha din ficklampa, sa lillbrorsan.
Erik svarade inte.
– Om jag inte får ficklampan så skriker jag och sen säger jag åt far att du slog mej, sa lillbrorsan.
Erik tänkte hastigt över situationen.
Gav han efter skulle han dels förlora ficklampan och dels råka ut för samma utpressning flera gånger.
Om han inte gav efter skulle lillbrorsan utan tvekan verkställa sitt hot och så skulle farsan komma och rycka upp dörren och därefter hjälpte det inte med någon som helst förklaring. Men sen skulle lillbrorsan kunna hota med att omedelbart upprepa proceduren och då skulle farsan bli rasande när lillbrorsan hulkande förklarade att Erik slog mej igen.
– Jag räknar till tre, sa lillbrorsan.
Lillbrorsan skulle kunna ta ifrån honom allt om han gav sig.
– Ett, sa lillbrorsan.
Men just idag var farsan på ett sådant humör att det skulle kunna hända något ohyggligt vid det stryk som skulle komma.
– Två, sa lillbrorsan.
Att försöka muta lillbrorsan med en eller ett par kronor skulle inte förändra något i sak. Då skulle han bara bli plockad undan för undan.
– Tre. Nu skriker jag, sa lillbrorsan.
– Vänta, sa Erik, skrik inte. För om du gör det vet du vad jag gör då?
– Du vågar inte för far slår dej, sa lillbrorsan.
– Det bryr jag mej inte om. Nu lovar jag dej att om du skriker och säger det där så ska jag ge dej ett ordentligt kok stryk när farsan slagit mej färdigt. Fattar du det? Jag ska slå dej mesamma. Och sen ska jag slå dej i morgon också, när jag kommer hem från skolan för då jobbar farsan. Jag lovar, fattar du det?
– Nu skriker jag, sa lillbrorsan.
– Jag lovar på hedersord att klå dej mesamma efteråt, snyftade han.
Då skrek lillbrorsan. Farsan kom in med klädesborsten i handen och tände ljuset.
– Erik slog mej, sa lillbrorsan tonlöst.
När farsan slagit honom färdigt och domderat om det fega i att slå en som var mindre låg han en stund med ansiktet i kudden och grät färdigt. Sen tände han ljuset och gick fram till lillbrorsans säng och ryckte av honom täcket.
– Jag lovade ju på hedersord, sa han.
– Far kommer att slå dej igen.
– Jag vet det men jag lovade att slå dej ditt lilla fjäskas.
Han insåg att han inte skulle hinna så långt. Det gällde att tala lite om stryket först, precis lagom fram tills lillbrorsan nästan skrek på farsan. Sen skulle han bara hinna med några få slag innan farsan kom rusande. Men var skulle han sätta slagen? Han kunde slå ut ett par tänder, det skulle han hinna.