Avsnitt 8: Är svenska ett svårt språk? För vem? (3)
Emil:
Och i engelska är det väldigt fräckt. You, hey you.
Sofi:
Ja, precis. Och det är nästan ännu värre på några andra språk. Eller så har de det där och säger, ja men okej, så ska man säga. Men de har inte den här nyansen när vi pratar om ton och röstläge utan då blir det liksom det här du. Som inte alls uppfattas som trevligt att svenska.
Sofi:
Så det där är väldigt svårt att snappa upp och lära sig om inte någon verkligen visar på det där. Jag hade en kursdeltagare en gång, vi övade just på det här med tonläge och det var ganska tidigt på en kurs. Och i kurslitteraturen som vi använde, det var en dialog som visade på det här att vi kan vara ganska straight to the point.
Sofi:
För att använda ett engelskt uttryck.
Emil:
Ja, och vi kan gå rakt på sak, heter det på svenska.
Sofi:
Precis, och då är det en person som är i en matvaruaffär och säger parmesan. Till och med någon annan säger, ja där borta till höger, bland ostarna. Och sen nästa dag så kommer den här killen in på kursen.
Sofi:
Han var en jättetrevlig, jättegöte social kille från Kina. Och så ser han mig och så lyser han upp på hela ansiktet och säger, parmesan, så fint.
Emil:
Ja men precis, det är ju nästan fräckt att bara säga parmesan. Istället för att säga, ursäkta mig, kan du berätta var parmesanen finns? Men det är acceptabelt i Sverige.
Sofi:
Ja, det är acceptabelt. Och du kan gå in på ett café och säga en kaffe. Utan att vara otrevlig, men då måste tonläget vara rätt.
Emil:
Och kroppsspråket och ansiktsuttrycket kanske också.
Sofi:
Precis, svenskan är ju inte bara beroende av rätt ord utan väldigt mycket av hur man använder ordet.
Emil:
Men på ett sätt är vi artigare och det är ju att vi tackar en himla massa. Dels så använder vi tack som please, en kopp kaffe tack. Det blir någon sorts please där egentligen. Men har du testat att säga tack för maten i något annat land? De tittar på en bara, varför säger du det?
Sofi:
Det finns ju inte som uttryck. Fast det är väl inte tacket de reagerar på, det är ju maten. Åh vad trevligt vi har haft, men tack för maten. Det är ju sällskapet man ska vara glad för.
Emil:
Eller tack för senast. Ja, den är ju jätteabsurd. Eller tack för idag. Tack för idag. När man har umgåtts med någon, sin vän, och har gått på stan. Tack för idag. Tack för att du var med mig idag.
Sofi:
Men det är ju många tider där vill inte jag använda det. Jag vill inte visa min tacksamhet och hamna i någon slags underläge om jag ska säga tack för idag. Det blir jätte, det tar verkligen emot för många. Samtidigt så håller ju svenskan på att förengelskas.
Emil:
Ja, gör den det? Har du siffror på det?
Sofi:
Jag har inga siffror, men min mamma som är i över 60-årsåldern säger att vi ska lämna senast klockan 11 här. Oh, vad jag ryser.
Emil:
Lämna vadå undrar man ju då.
Sofi:
Ja, men då är det ju det engelska liv som...
Emil:
Ja, men då betyder det att vi ska åka när man säger det. Nej, fruktansvärt.
Sofi:
Ja, och det är ju...
Emil:
Det har jag inte hört.
Sofi:
Nej? Ja, då är det Stockholm City.
Emil:
Jag har hört folk säga så här istället. Ja, nu tycker jag att Hora Sängdal borde lämna. Att man lämna akademin. Då är det ju bara att man har tagit bort objektet där, men time to leave, alltså dags att lämna. Nej...
Sofi:
Jo då, men det är jättevanligt. Och där har jag sett ganska mycket, nu är inte jag någon större tv-tittare, men jag har sett det på översättningar i textad tv. Att man översätter to leave, alltså som lämna. Ja, usch.
Sofi:
Även om det inte finns något objekt. Din favorit är väl det här med stå ut, stand out, sticker ut, blir stå ut.
Emil:
Ja, det är ju uruselt. Du står verkligen ut. Det är ju så dumt. Ja, fy. Men det där stå ut, det är ju min petpiv. Och petpiv är ju ett ord som inte finns på, eller två ord som inte finns på svenska.
Emil:
Min favorithatobjekt. Och där måste jag ju säga petpiv, eftersom det inte finns något bra. Jag tycker jag måste det, eller ska jag säga favorithatobjekt?
Sofi:
Jag slänger i mig jättemycket engelska, och det är en petpiv för mig själv att jag inte kan hålla mig till svenska. Men det är väl ganska vanligt egentligen att man behöver de här extra orden som man inte kan hitta någon bättre motsvar.
Emil:
Ja, men det är ju också lathet, eller att man vill låta cool, för engelska är coolt. Alltså om man hör ungdomar som pratar så säger de, ja det är awesome, det är så jävla awesome. Och så blir det precis sådana här idiotiska amerikanska folk som bara säger awesome. De har inget annat adjektiv för något som är bra. Allt är awesome.
Sofi:
Men sen kan det ju bli som nice, som har fått en nästan ny betydelse på svenska. Man börjar skriva det en a g s, och inte alls liksom.
Emil:
Ja, men det tycker jag är helt okej. Då är det en annan sak. Det får en ny betydelse, en ny användningsområde, en ny stavning.
Sofi:
Ja, men det måste ju ha varit någon slags process där, där man fortfarande använder nice på engelska. Men om vi tittar tio år framåt, då kanske awesome skrivs med ett svenskt å. Åsom. Ås, om det betyder något. Ja, och har liksom en ny betydelse. Så det kanske finns en framtid för det också.
Emil:
Det kan ju bara hända med engelska ord. Alltså någon tycker att det låter så coolt, för det låter som engelska.
Sofi:
Ja, och coolt är ju också då ett exempel på det, tänker jag.
Emil:
Ja, coolt. Ja, men där har vi ju böjt den. Där säger vi cool, coolt, coola. Ja, precis. Men det är awesome, åsom, åsomt, åsomma. Ja. Ja, det blir så då. Lysande lag om säsong 25, då kommer vi använda det ordet.
Sofi:
Men är problemet där att vi använder engelska inte problemet att det blir ett ord för alla? Det är ju så folk som svär mycket. Jag tycker inte det är något fel att svära. Jag lär mina barn att svära hemligt. Men de ska ju användas i rätt tillfälle. Det är ju problem om man ska säga liksom jävlar för allt, för att man saknar andra ord, tycker jag.
Sofi:
Och problemet här är väl kanske inte att vi använder engelska, utan istället att vi använder ett och samma ord för allt. Istället för att ha många svenska, engelska, libanese, arabiska ord och så vidare.
Emil:
Jo, men det är sant. Det är inte språkets fel, det är bara att folk är dumma rent allmänt.
Sofi:
Folk är dumma rent allmänt när de tittar mycket på tv. Eller det gör de inte heller nu i tiden, de tittar på Netflix och Youtube.
Emil:
Ja, men är det det som gör att folk är dumma menar du? Jag kollar jättemycket på Netflix.
Sofi:
Jag tror verkligen att vi överskattar vår förmåga att kommunicera. Att vi tänker att nu tar jag det här på engelska och då löser sig allt. Och jag brukar ju komma in på mitt pet peeve och det är den här med den svenska kulturen och så. Det blir ju liksom, bara för att vi byter språk så byter vi inte sättet vi kommunicerar.
Sofi:
Och det där är ju väldigt, väldigt vanligt. Jag är ju väldigt ofta inne på företag där man har bytt till engelska som företagspråk, även om majoriteten, kanske 70 procent, är svenskar. Och visst, de har bytt alla ord och grammatik och pratar rätt okej. Men de säger till exempel inte please.
Sofi:
Nej, precis. För det existerar liksom inte för dem, även om de pratar engelska. Och de kör verkligen, jag hade någon som berättade för mig här ett tag att de hade suttit i ett stort möte med några amerikanska underleverantörer och pratade om child disease.
Emil:
Och vad då sa du?
Sofi:
Child disease. Child, mm. Och vad de försöker säga är ju child disease, alltså barnsjukdom direkt översatt. Och det där, alltså i tekniska branscher, att man hade problem i början, men det där går ju överhuvudtaget inte att översätta till engelska på samma sätt.
Sofi:
Nej, precis. Det var ju som om ingen förstod vad de sa. Och de förstod inte varför ingen förstod, för de sa ju precis vad de tyckte var helt korrekt engelska.
Emil:
Ja, men precis. Det blir som svenska fast översatt. Ja, och sen? Ja, nej men man fördummar sig själv lite grann. Men det är svårare att vara, man kan vara duktig på engelska, men det är mycket svårare att vara rolig eller att vara precis, eller att vara lite vag, eller lite subtil.
Emil:
Det är mycket svårare. Och sen så tycker jag man exkluderar ju folk också. Alltså om du skriver en inbjudan till någonting där ute du vill ha folk och så skriver du den på engelska för att du ska inkludera, då exkluderar du de som är dåliga på engelska eller som känner sig obekväma, och då tänker man, jaha det där med på engelska, väst jag inte går.
Emil:
Det finns faktiskt ganska många i Sverige som inte är superbra på engelska. Dels många som har flyttat hit från andra länder där man inte lär sig engelska. Det finns äldre i Sverige, det finns även folk som är så unga som i vår ålder som inte är bekväma med engelska, som inte pratar mycket engelska.
Emil:
Sen engelska är ju jätteviktigt såklart, det är ju det. Men det är många som får svårt på arbetsmarknaden också, av invandrare som har flyttat hit för att de inte kan engelska så bra. Till exempel nu om du kommer hit som läkare och måste göra kunskapsprovet för att få svensk legitimation, då måste du läsa svåra medicinska artiklar på engelska också.
Emil:
Sen just läkare är ju kanske en grupp som kan bra engelska, men även i, till exempel om du vill studera på universitet här, för att vara behörig så måste du ha betyg i svenska och i engelska. Så då gäller det inte bara att lära sig svenska upp till en hög nivå, nej du måste lära dig engelska till samma höga nivå också.
Emil:
Så det är liksom dubbelt så svårt och dubbelt så hårt arbete.
Sofi:
Ja, och det kan man ju tänka på, tänk om jag skulle flytta till Saudarabien och så när jag väl har lärt mig arabiska så säger de, ja men hur är det med din franska då? Och så måste jag lära mig ett språk till och sen kan jag få komma in på utbildningen eller hur de gör det.
Sofi:
Jätteprojekt att lära sig ett språk och tänk då att behöva lära sig två språk.
Emil:
Ja men precis, det är ju ett väldigt högt krav.
Sofi:
Det här är ju vårt sista avsnitt för den här omgången av Lysande Lagom så vi tänkte, om vi ska liksom summera det här så är väl egentligen budskapet att alla ska lära sig svenska.
Emil:
Ja, alla ska få chansen och möjligheten att göra det, helt klart. Alla som flyttar hit alltså från andra länder, dels för vårt samhälle så är det bättre, inkludering och integration och så vidare. Men för mig som träffar många som har flyttat hit så är det ju för den individens skull att få chansen att ta del av samhället och få leva sitt liv till full och kunna uttrycka sig som man vill, kunna arbeta med det man vill, inte bara äldreomsorgen.
