Renata och sjökungen Renata and the Sea King Renata och sjökungen Renata ve Deniz Kralı

* Läs här en saga, skriven av författaren M aria Nikolajeva, som handlar om Renata som slits mellan den plats där hon föddes och den plats där hon levt en stor del av sitt liv. * Yazar Maria Nikolajeva'nın yazdığı, doğduğu yer ile hayatının büyük bir bölümünü yaşadığı yer arasında kalan Renata'yı konu alan peri masalını buradan okuyun. Var hör hon hemma? O nereye ait? Det var en gång en flicka som hette Renata . Bir zamanlar Renata adında bir kız varmış. En vacker dag när hon promenerade vid havets strand såg hon Sjökungen stiga ur vågorna.– Renata, sa Sjökungen. One beautiful day when she walked by the sea's shore she saw Sjökungen rise from the waves.– Renata, said the Shake King. Güzel bir gün deniz kıyısında yürürken, Deniz Kralı'nın dalgalardan yükseldiğini gördü - Renata, dedi Deniz Kralı. ¶ Många kvällar har jag sett dig när du gick förbi här på stranden. ¶ Birçok akşam seni buradan sahilden geçerken gördüm. Mitt hjärta tillhör dig. Kalbim sana ait. Följ mig till havets botten och bli min drottning. Beni denizin dibine kadar takip et ve kraliçem ol. Du ska leva i prakt och rikedom, och hela havets befolkning ska tjäna dig och älska dig.¶ Sjökungen var ung och stilig. You will live in splendor and wealth, and the entire population of the sea will serve you and love you.¶ The sea king was young and handsome. Görkem ve zenginlik içinde yaşayacaksın ve tüm deniz insanları sana hizmet edecek ve seni sevecek.¶ Deniz kralı genç ve yakışıklıydı. ¶ Han hade krona av gröna sjöväxter, och hans ögon var som två glänsande pärlor.– Ja, sa Renata, jag ska följa dig till havets botten och bli din drottning. ¶ He had a crown of green sea plants, and his eyes were like two shining pearls. "Yes," said Renata, "I will follow you to the bottom of the sea and become your queen." Och så tog Sjökungen henne med sig ner till havets botten. Allting var annorlunda där, och först blev Renata helt förvirrad. Everything was different there, and at first Renata was completely confused. Man kunde inte tala som vanligt där, utan alla talade med gester och med kroppen . Det tog lång tid innan Renata lärde sig att förstå och ännu längre innan hon kunde tala själv. Maten var konstig och smakade inte alls som hemma. Och mörkt var det på havets botten, för solstrålarna nådde aldrig ner dit. Men Sjökungen var god, och han älskade Renata, och hon lärde sig att älska honom och hans rike. Hon blev van vid den konstiga maten, och hon blev van vid det svaga, mystiska ljuset. Hon blev van vid att små fiskar simmade förbi henne, precis som små fåglar f laxar omkring uppe på jorden. ¶ Sju år hade gått, och Renata hade fått sju söner med Sjökungen. En dag när hon lekte med sina söner på ett rev hörde hon kyrkklockorna från land. De ringde så lockande, och plötsligt stod inte Renata ut. Hon gick till sin make Sjökungen och sa:– Sju år har jag bott med dig på havsbotten, men nu vill jag tillbaka till jorden och hälsa på min mor och min far.– Som du vill, sa Sjökungen, men lova att du kommer tillbaka, för om du lämnar mig dör jag av sorg.Renata lovade att återvända så fort som möjligt, och Sjökungen tog upp henne på land.Vad mor och far blev glada när de fick se sin Renata! Vad alla väninnor kom springande och började fråga henne om det underbara riket på havets botten. Vad härligt det var att få äta riktig mat och tala sitt vanliga språk. Vad vackert musiken lät när man samlades till dans om kvällarna. ¶ Och vad skönt det var att se solen, och blommor och alla färger, att känna solvärme på huden och vindens svaga pustar.– Gå inte tillbaka till Sjökungen, Renata, sa mor och far och alla väninnor. Här är ditt hem.– Ja, sa Renata, här är mitt hem. Jag stannar här och återvänder aldrig till havets botten.Dagarna gick, och en kväll gick Renata längs stranden när hon plötsligt hörde Sjökungens röst:– Renata, dina söner gråter utan dig, och mitt hjärta håller på att brista av sorg.Då sa Renata till sin mor och far och sina väninnor:– Jag älskar er alla, men mitt hem är nu på havets botten, jag har mina söner där, och jag måste återvända.Och hon tog farväl av solen och värmen och ljuset, av den goda maten och den ljuva musiken, och återvände till havsbotten och sina söner och sin make Sjökungen.Åren gick, och sönerna blev större, och en dag stod Renata inte ut längre, utan gick till Sjökungen och sa:– Jag måste upp på land igen och se solen och hälsa på mina nära och kära.– Gör det, sa Sjökungen, men lova mig att du kommer tillbaka.– Gjorde jag inte det förra gången? sa Renata sorgset.– Jo, det gjorde du, därför litar jag på att du kommer tillbaka den här gången också, sa Sjökungen och tog henne upp på land.Det var sorg i Renatas barndomshem, för hennes mor hade dött för en vecka sedan, och hennes far dog dagen därpå. Renata grät och lade blom mor på deras grav, och hennes väninnor sa till henne:Stanna här hos oss, Renata, det är ditt hem. Dina föräldrars grav är här, om du inte vårdar den kommer graven att förfalla och gräs och mossa växer på den.– Ja, jag stannar, sa Renata. Här är mitt hem, och jag vill aldrig återvända till havets botten.Det gick några dagar, men en kväll när hon gick längs stranden hörde hon Sjö kungens röst:– Renata, vår äldsta son har gift sig, och du ska snart få ett barn-barn. Kom hem för mitt hjärta håller på att brista av sorg.Då suckade Renata och sa till sina vänin nor:– Jag måste återvända till det som nu har blivit mitt hem. Jag vill se mina barnbarn, och jag vill inte att min kung dör av längtan.Hon tog farväl av föräldrarnas grav och såg en sista gång på den sköna varma solen och gick tillbaka till havets botten, där Sjökungen och sönerna mötte henne med kärlek och ömhet.Och Renata kunde sedan länge laga läcker mat av havets frukter, och hon ku nde sedan länge berätta de vackraste sagorna på havets språk, och alla innevånare på havets botten tyckte om henne trots att hon var främling.Och åren gick, och Renata blev gammal, och varje gång hon hörde kyrkklockorna från land fick hon ont i hjärtat , och en dag stod hon inte ut längre. Hon gick ti ll sin make Sjökungen, som också hade blivit gammal och vithårig och vitskäggig, och sa:– Jag måste upp på land och få se solen en gång till i nnan jag dör.– Jag förstår det, sa Sjökun gen, men lova mig att du kommer tillba-ka och är vid min sida när min stund kommer.– Jag lovar, sa Renata, har jag inte alltid kommit tillbaka?– Jo, sa Sjökungen, och tog upp henne på land.Renatas väninnor hade också blivit gamla, och många av dem hade dött. Men solen sken fortfarande, och de varma vindarna blåste, och blommorna hade klara färger. Renata hade blivit nästan blind, för hon hade bott på havets botten i hela sitt liv, och musiken hörde hon inte så bra längre. Och hennes väninnor, de som fortfarande levde, sa:– Stanna här, Renata, gå inte tillbaka till havets botten. Visst vill du väl dö här, i ditt eget hem, och ligga begraven bredvid dina föräldrar?– Ja, jag stannar, sa Renata, här är mitt hem, och även om jag inte har levt här vill jag åtminstone dö här.Och hon gick sakta till stranden för att ropa på Sjökungen och tala om för honom att hon bestämt sig för att stanna på land. Men då tänkte hon på alla sina barn och barnbarn och barnbarns barn som hon brukade berätta sagor för på havets eget språk. Hon tänkte på de friska, kalla källorna på havets botten.Hon tänkte på de lena stenarna, slipade av vågorna under tusentals år. Hon tänkte på den mjuka sanden som lägger sig så lätt över krop-pen som ska begravas. Och hon tänkte på sin make Sjökungen som hon hade levt ett långt och lyckligt liv med.Och hon tittade på solen som höll på att gå ner i havet. Och hon följde solen till havets botten.