Kapitel 2 : Fången
8 maj — Jag önskar så att jag kunde lämna denna märkliga plats! Jag börjar känna mig illa till mods och rädd. Jag är säker på att greven bor här ensam — jag ser aldrig några tjänare. När jag rakade mig i morse dök han upp bakom mig i mitt rum och lade en hand på min axel.
”God morgon, mr Harker”, viskade han.
Jag hade inte sett hans spegelbild närma sig i spegeln. Jag hoppade högt av chocken och skar mig lite med rakkniven. När han såg blodet rinna nedför min kind glödde hans ögon och han var på väg att greppa tag om min hals — men när han råkade vidröra krucifixet runt min hals ryckte han tillbaka handen. Jag tittade i spegeln igen. Han hade verkligen ingen spegelbild! När han upptäckte att jag tittade tog han spegeln och kastade ut den genom fönstret. Jag mindes plötsligt rädslan hos alla jag mött på vägen hit och deras varningar, och kände mig tacksam över krucifixet.
Jag gick darrande ner för att äta frukost. Efter att ha ätit ensam (jag har fortfarande inte sett Dracula äta) bestämde jag mig för att utforska borgen. Draculas hem står på kanten av ett brant stup på 300 meter, och jag hittade låsta dörrar vart jag än gick. Tanken på att vara fångad här fyllde mig med panik och jag sprang desperat runt i hela borgen och letade efter en flyktväg utan att finna någon. Draculas borg är ett fängelse och jag är dess fånge!
12 maj — I kväll gick jag en promenad i borgen. Jag är fånge här, men det ger mig en känsla av frihet att betrakta bergen genom de stora fönstren. Jag noterade ett ljus nedanför mig, och när jag tittade ner såg jag grevens huvud sticka ut genom ett fönster. Medan jag såg på följde resten av hans kropp. Han kröp nedför väggen med ansiktet före mot det gapande intet nedanför, med sin svarta mantel fladdrande bakom sig. Jag var nära att skrika till av fasa! Vad är han för en varelse? Skräcken inför denna avskyvärda plats nästan övermannar mig.
16 maj — Än en gång såg jag Dracula klättra nedför väggen för att sedan försvinna. När han var borta gick jag för att utforska borgen och hittade ett sedan länge bortglömt, dammigt rum. Jag kände mig plötsligt trött och somnade där. När jag sedan vaknade i månskenet såg jag prickar dansa framför ögonen. Prickarna tog fast form och jag såg tre kvinnor luta sig över mig. Drömde jag? De bråkade om vem som skulle få kyssa mig först. Alla hade rubinröda läppar och vita, skinande tänder som fyllde mig både med fruktan och med en sorts längtan. När en av dem sänkte sin mun till min hals kände jag hennes läppar och tänder pressas lätt mot min strupe.
Plötsligt var greven i rummet, hans röda ögon flammade av vrede.
”Hur vågar ni röra honom!” väste han. ”Ni kan få honom när jag är färdig med honom.” Kvinnorna bleknade bort och jag förlorade medvetandet.