Kapitel 18
»VÄLKOMNA!«
Kokerskan slår upp dörrarna till matsalen.
Hon sluddrar och ögonlocken hänger.
Den mörkblå mascaran har bildat klumpar i hennes ögonfransar.
Blicken är klarblå.
Hon skulle kunna vara snygg.
Det har gått en maska på hennes strumpbyxor.
Jag håller Rut under armen. Hon är en och en halv meter.
Vi säger ingenting.
Går i långsamt tempo in till matsalen, som luktar stekt strömming och kommunal institution.
Kokerskan stinker sprit.
Antagligen har hon varit i likrummet både en och två gånger för hon sjunger medan hon lassar upp fisk och potatismos på tallrikar.
Hon sjunger som vanligt på någon låt som jag inte känner igen.
När vi har kommit halvvägs in i matsalen stannar Rut upp. Tittar bedjande på mig.
»Måste jag sitta mittemot Astrid?«
Hennes arm, fjäderlätt under min.
»Vadå?« undrar jag.
Något förläget i Ruts pepparkornsögon.
»Det är så äckligt när hon spottar ut mat och lägger sina tandproteser i mjölkglaset.«
Något bedrövat över hela Rut. Och jag förstår henne.
»Astrid som är så trevlig.«
»Jag hade hellre velat sitta bredvid Gullan.«
Men Liljebacken är ett kommunalt boende med bestämda platser i matsalen och jag vet inte om man får byta plats hur som helst.
Det är när vi står så där nära varandra som jag lägger märke till att hon ser tröttare ut än vanligt.
Inte fulare på något sätt. Bara tröttare. Det dröjer en stund innan jag inser vad felet är.
»Var har du dina glasögon?« frågar jag.
»Jag vet inte.«
Rut suckar uppgivet.
Tillbaka i samlingshallen.
Nästa pensionär till bords.
Går fram till Astrid som sitter lite snett i sin nya specialbeställda rullstol,
med inställningar och spakar som vore den en rymdfärja. Astrids ögon ser mindre ut än vanligt. Hela ansiktet ser mindre ut.
»Varför har du inga glasögon på dig?« frågar jag.
»Jag har väl aldrig haft några glasögon«, svarar hon förnärmad.
»Jo, Gunnel, det brukar du allt ha«, säger Urban.
»Jaha, det kanske jag brukar«, svarar hon, om än lite tveksamt.
Urban vänder sig mot mig.
»Kära nån, inte ska du köra Gunnel, det gör jag.«
»Men, Urban, du har ju inte heller några glasögon på dig«, utbrister jag i samma stund som jag gör upptäckten.
Han känner efter med handen i ansiktet. Ser förvånad ut.
»Det var ytterst besynnerligt«, svarar han. »Var i all sin dar kan jag ha lagt dem?«
Jag går in till Eva. Hon sitter i det lilla matsalsrummet som angränsar till den stora matsalen,
där de som blir matade med passerat sitter.
För lite ordning finns det. Man kan inte blanda hur som helst.
De som totalt har mist förmågan att äta själva sitter helt enkelt i ett annat rum.
Eva matar D3, som fräser åt henne att ta det lite lugnare, men Eva har tre andra som ska matas vid samma bord och försöker att hålla ett effektivt tempo.
»Jag fattar ingenting. Ruts, Astrids och Urbans glasögon är borta. Vet du var de är?«
Eva suckar och matar D3 med B8:s sked.
»Vad säger du? Gullans är också väck.«
Hon torkar B8 runt munnen med en servett.
»De måste ju vara här någonstans.«
Hon ser sig omkring, som om glasögonen skulle ligga i en hög rakt framför näsan på henne.
»Jag ska bara mata färdigt, sen ska jag leta.«
Varannan fredag kommer det en trubadur till Liljebacken. Han har hängslen och vattenkammat hår.
»Det är så roligt att det kommer lite ungdomar till oss
«, säger Gullan när hon vaggar in till gemensamhetsrummet, där stolarna står i prydliga rader.
Vet inte om hon syftar på mig eller på trubaduren. Trubaduren är ungefär lika gammal som min morfar.
Gullan har verkligen en vaggande gång. Som en tjock pingvin med en gigantisk bakdel.
Hon stödjer sig på en gammal käpp, vilken hon vägrar att byta ut mot rollator.
Sjukgymnasten har haft otaliga samtal med Gullan,
men på den punkten är hon orubblig.
Trams! Så gammal är jag inte än. Det är det enda som kan få Gullan på dåligt humör. Rollatorsnacket.
Gullan är nyrakad och pincettplockad av Roy. Hon doftar svagt av Elisabeth Arden och har rosaskimrande Pierre Robert-läppstift
på sina annars bleka läppar. Gula clips i öronen och en guldbrosch på sin glittriga blus.
»Jag har inga fläckar på blusen, va?« frågar hon oroligt. Jag ser så hemskt dåligt.
»Nä, jag ser inte en enda fläck«, säger jag, samtidigt som jag stirrar på hennes ofantliga barm.
»Det är inte roligt att bli gammal. Det är förargligt att man inte längre vet var man lägger sina grejer.«
Gullan lutar sig mot käppen och andas tungt.
»Kan du förstå, jag har letat överallt och jag kan inte hitta glasögonen någonstans.«
Gullan ser modfälld ut. »Vi ska nog se till att leta rätt på dem«, säger jag för att försöka trösta. Hon står kvar, lutad mot käppen. Inväntar orken. Tittar på mig. »Om jag fick ge dig ett enda råd skulle det vara att ta livet med en nypa salt. Det är aldrig så allvarligt som man tror. Och fort går det, utan att man vet ordet av sitter man på hemmet och har ingen aning om var man gör av sina glasögon. Du kan inte vara äldre än tjugo.« »Nä, nitton.«
»Du har ju hela livet framför dig. Precis hela livet.«
Gullan skakar på huvudet och återupptar sin vaggande gång in mot stolsraderna.
Hon makar sig ner i en av stolarna.
Hon får knappt plats. Lår och rumpa pyser ut åt alla håll. Hon pustar och flåsar.
Urban och Astrid sitter lite längre bort. Gullan nickar åt dem och ler så att dubbelhakan dallrar.
Hon nickar och ler och vinkar åt alla sina grannar, som en efter en kommer in i gemensamhetsrummet.
Rut däremot fnyser när hon ser kärleksparet, som håller varandra i händerna. Hårt, som om de aldrig tänkte släppa.
Roy har släckt ner. De enda lampor som lyser är lampetterna på väggarna. Det är en högtidlig stämning.
Trubaduren testar mikrofonen.
»Ett, två, ett, två.«
Jag tittar på den stora runda klockan som hänger på väggen bakom trubaduren.
Kvart i tre.
Om en kvart börjar musikunderhållningen.
Och Elna har redan somnat.
Och som en blixt från klar himmel: FREDAG. Det är ju fredag. Astrids man kommer varje fredag. Undantagslöst.
Jag slänger en blick mot paret. Deras händer,
inflätade i varandras. Ser mig om i rummet.
Roy verkar ha försvunnit. Ser inte någon av mina kollegor. Inser att jag inte har något val.
»Urban …«
Jag knackar på hans axel.
»Du kanske behöver vila lite.«
»Nä då, inte när det vankas musik.«
»Du ser så trött ut.«
Jag ser mig återigen om efter någon som kan hjälpa mig, men av hela Liljebackens personalstyrka tycks det bara vara jag som är här.
Trubaduren plockar fram dragspelet och fäller ut notstället. Jag sätter mig på huk vid Urbans stol.
»Jag tror ändå det är bäst att du får vila. Det är ju inte sista gången vi får musikunderhållning på Liljebacken.«
Urban svarar inte. Leena med två e kommer in med kaffetermosar och tekannor. Jag går fram till henne.
Hinner inte säga något förrän hon utbrister:
»Men herre jävlar, det är ju fredag.«
Sedan räcker hon termosarna till mig och går med bestämda steg fram till Urban,
som leker med Astrids stela, vita fingrar.
»Urban, hur är det idag?«
»Jo tack, det kunde varit värre.«
Urban ler och tittar på Astrid.
»Det kanske är bäst att gå på toaletten innan underhållningen, kom ska jag hjälpa dig.«
»Det klarar jag själv.«
»Det gör du inte alls,
Urban var inte motstridig nu.
Vi kan gå tillbaka till Astrid sen, bara du följer med nu.«
Så hörs steg i korridoren. Astrid har fortfarande sin hand i Urbans.
»Hjärtligt välkomna, ska ni vara«, säger trubaduren och tanterna applåderar.
»Hur mår ni idag?«
»Bra«, svarar de i kör med sina gamla stämmor.
»Hur mår ni?« frågar jag.
Trubaduren upprepar det han just har sagt och Urban vänder sig mot Astrid och skrattar.
Jag känner mig skyldig.
Nästan som om det är jag och Leena med två e som bedriver någon slags otrohetsaffär.
Stegen närmar sig i rask takt. Raskare än vad som borde vara rimligt för män i den åldern,
men så är också Astrids man ett fysiskt undantag. Enligt statistiken borde han ha varit död i över tjugo år.
»God eftermiddag!«
Mannen hälsar på någon ute i korridoren.
»Hej Göte, hur är det?«
Det är Eva han hälsar på.
»Bara fint.«
Fortsätt prata Eva.
Fråga om barnen.
Säg något om vädret. Men Evas kippande Birkenstockstofflor avlägsnar sig, medan mannens steg kommer allt närmare.
Urban lägger en arm om Astrid som verkar mycket belåten.
»Urban, nu följer du med mig.«
Leena med två e ser desperat ut. Delar av hennes gråa kalufs har ramlat ner från hårklämman på huvudet och hennes förkläde sitter på sniskan.
Hon sliter och rycker i Urbans arm.
»Aj«, säger han. »Ta inte i så.«
Jag gör ingenting. Tittar bara på Leena med två e som verkar ha bytt strategi.
Hon ler mot Urban och låter vänlig.
Eller hon hade kunnat låta vänlig om hon inte hade spänt hela sitt käkparti.
Nu pyser endast små luftströmmar ut genom den mycket lilla springa som bildats mellan hennes tänder och läppar.
Jag kan höra hur hon väser något, men kan inte uppfatta vad hon säger.
För ett ögonblick tror jag att hon ska gå ner på sina bara knän inför prästen.
Istället tar hon åter ett tag i Urbans arm och drar honom upp ur stolen.
Då hör jag Urban: »Det är väl inget allvarligt?«
Urban och Leena avlägsnar sig.
Trubaduren sjunger:
Tänk att få dansa med Andersson, lilla jag, lilla jag med Herr Andersson.
»God dag«, säger Astrids man.
»Hej«, svarar jag.
»Hej!« utbrister Astrid och ser uppriktigt glad ut.
»Å, vad trevligt du verkar ha det.«
Han klappar sin fru på kinden.
»Det är tur att flickorna tar hand om dig så bra«, fortsätter han och tittar på mig.
Jag ler.
»Hur är det med min maka idag?«
frågar mannen samtidigt som han smeker
Astrids kind med sin mycket stora hand som darrar lite.
I bakgrunden dragspelssolo.
Astrids man sträcker fram en Hemmets Veckojournal och en påse Bridgeblandning,
innan han slår sig ner i stolen bredvid Astrid där Urban precis har suttit och tar den hand som Urban just har hållit.
»Det är så tomt där hemma utan dig«, säger han. Det är inte som förr.